Den far­li­ga fär­den väs­terut

Vilda Vastern Junior - - Innehåll -

Ore­gon­le­den är en av de mest kän­da vä­gar­na i Vilda västern. Mel­lan 1830 och 1869 fär­da­des om­kring 400 000 män­ni­skor här. Det var in­nan den förs­ta järn­vä­gen ge­nom lan­det blev klar.

Först var le­den ba­ra le­ri­ga sti­gar som ba­ra gick att gå till fots. Le­den blev stör­re och stör­re ef­ter hand, och fick vagns­spår. Rast­plat­ser och små stä­der väx­te fram längs vä­gen.

Män­ni­skor­na på vä­gen

Le­den bör­ja­de i Mis­sou­ri. När den var som störst knöt den ihop Io­wa, Kan­sas, Nebras­ka, Co­lo­ra­do, Wyo­ming, Utah, Ida­ho och Ore­gon med Ka­li­for­ni­en. Först an­vän­des le­den av jä­ga­re. Sen kom fors­ka­re, bön­der, ny­byg­ga­re och mis­sio­nä­rer. Guld­rushen i Ka­li­for­ni­en år 1848 loc­ka­de män­ni­skor från he­la värl­den till le­den. Vis­sa nåd­de sitt mål, me­dan and­ra slog sig ner längs vä­gen. Vis­sa kla­ra­de in­te fär­den.

Det var många som vil­le sö­ka lyc­kan i den ame­ri­kans­ka Västern på 1800-ta­let. Men de ana­de nog in­te vil­ken

be­svär­lig och far­lig re­sa de ha­de fram­för sig ...

In­di­a­ner, svält, ban­di­ter och olyc­kor tog många liv.

År 1849 drab­ba­des USA hårt av ko­le­ra. Tu­sen­tals dog av sjuk­do­men längs vä­gen.

Mat, vat­ten och trans­port

På fär­den be­höv­des mat, vat­ten och trans­port­me­del. Man an­vän­de häs­tar, mu­lor, ox­ar och vag­nar. Pack­ning­en var tung och ter­räng­en var svår med bran­ta bac­kar och vas­sa klip­por. Vat­ten fick man le­ta ef­ter längs vä­gen, och ibland var det svårt att hit­ta flo­der, sjö­ar och bäc­kar med rent vat­ten.

Det var ont om mat. Man kun­de kö­pa kött fö­re av­färd och ja­ga vilt un­der re­san. Skor­por, salt fläsk, bö­nor, tor­kad frukt, in­lag­da grön­sa­ker, bröd och ris var van­ligt. Om det gick att få tag på pac­ka­de man ock­så soc­ker, te, kaf­fe, tor­ka­de grön­sa­ker, kryd­dor och lönn­si­rap.

Om man kör­de vil­se el­ler plund­ra­des ris­ke­ra­de man att sväl­ta ute på prä­ri­en. Väg­vi­sa­re var där­för vik­ti­ga och de kun­de ta re­jält be­talt för si­na tjäns­ter.

Man be­höv­de ock­så var­ma plagg, stöv­lar, va­pen för jakt och skydd, tält och säng­klä­der, lyk­tor, böc­ker, pap­per och pen­nor (för att skri­va dag­bok och rap­por­ter), ex­tra lä­der och verk­tyg (för att re­pa­re­ra sad­lar och vag­nar), tvål att tvät­ta sig med och myc­ket an­nat.

Peng­ar be­höv­des

Om en vagn gick sön­der tog man ur las­ten och la den på and­ra vag­nar och djur. Om det in­te gick läm­na­de man sa­ker­na. Många ro­ta­de i över­giv­na vag­nar ef­ter bra sa­ker.

Längs vä­gen var peng­ar vik­ti­ga. Vag­nar, djur, va­pen, mat och väg­le­da­re mås­te man be­ta­la för, om man in­te kun­de by­ta till sig det. Men det fanns ris­ker med att re­sa med myc­ket peng­ar. Man kun­de bli rå­nad och för­lo­ra allt.

Tå­get tuf­far på

Ore­gon­le­den be­höv­des in­te när järn­vä­gen kom. Det var far­ligt och dyrt att fär­das längs le­den med häst och vagn. Tågre­san till väst­kus­ten kos­ta­de mind­re. Dess­utom var den tryg­ga­re, snab­ba­re och be­kvä­ma­re.

En sträc­ka som tog åt­ta må­na­der längs Ore­gon­le­den tog ba­ra åt­ta da­gar med tåg.

Och mins­ka­de ris­ken att smit­tas av ko­le­ra, bli rå­nad av ban­di­ter el­ler an­fal­len av in­di­a­ner.

Le­den över­ges

När järn­vä­gen kom över­gavs Ore­gon­le­den. Un­der åren då le­den fanns dog 21 000 män­ni­skor av de om­kring 400 000 som ha­de fär­dats på den.

Al­fred Bi­erstadt må­la­de sce­ner från 1800-ta­lets USA. Den här vi­sar ut­vand­ra­re på prä­ri­en.

”Pack­ning­en var tung och ter­räng­en

var svår.”

En van­li­ga start­punkt för Ore­gon­le­den

St var i

Jo­seph i Mis­sou­ri. Där fanns ock­så Pon­ny­ex­pres

sen.

När ma­ten tog

slut­fick folk le­ta ef­ter

frukt, bär och an­nat ät­bart

längs vä­gen.

Ran­chä­ga­re för­flyt­ta­de si­na djur längs

le­den, ibland för att

de skul­le säl­jas

nå­gon­stans.

”Väg­vi­sa­re var vik­ti­ga – och dy­ra.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.