Guldgrävare i Kalifornien
En morgon hittade en man guld av en slump.
Det förändrade Kalifornien för alltid.
Dagen den 24 januari 1848 började som vanligt för James W. Marshall, som var arbetsledare vid ett sågverk i Coloma i Kalifornien.
Vad är det som glimmar?
Men det var ingen vanlig dag. På morgonen såg Marshall något som glimmade i vattnet. Det var guld! Marshalls upptäckt ledde till en guldrush som varade i sju år, mellan 1848 och 1855.
Markägaren Sutter måste ha jublat! Nej, det var faktiskt tvärtom. Sutters dröm var att bruka jorden, och han förstod att om det blev känt att han hade guld på sina marker skulle den drömmen gå i kras. Han försökte därför hålla upptäckten hemlig.
Guldfeber
Ryktet spreds ändå och gick inte att stoppa. Tidningarna började skriva om guldfyndet.
De första guldgrävarna kom från Kalifornien. Många hade hela familjen med, för att försöka samla så mycket guld som möjligt.
I början var jobbet ganska lätt. Guldet hade pressats upp ur marken och följt med floderna nedströms. Man kunde vaska guld i vattendrag eller plocka spån och klimpar för hand.
Det var inte bara de som bodde i Kalifornien som ville ha guld. I början av år 1849 hade nyheten spridits över hela världen och folk vallfärdade västerut i hopp om att bli rika.
Många blev rika
De första guldletarna tjänade mycket pengar. De kunde hitta rikligt med guld ganska lätt. Till och med amatörer lyckades. Man beräknar att guldet som hittades varje dag var värt mellan 10 och 15 gånger så mycket som en vanlig arbetare tjänade.
Ingen skatt
Kalifornien hade tillhört Mexiko, men USA belägrade området. Trots att kriget slutade 1848 och Kalifornien därefter tillhörde USA förändrades ingenting.
Guldfälten var allmän mark. Det betydde att de inte behövde betala någon skatt till staten. Det gjorde Kaliforniens guld extra lockande.
Från hela världen
I hela världen visste man att det fanns guld i Kalifornien, och det förändrade regionen för alltid. Ungefär 90 000 människor kom till Kalifornien år 1849, och ungefär hälften av dem kom från andra länder.
De flesta som kom hit var amerikaner, men det kom också ivriga guldletare från Kina, Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland.
Det ”lätta” guldet tar slut
Resan västerut var svår och dyr för många. De flesta måste låna pengar eller använda alla sina besparingar. Men det de tjänade var värt allt besvär – om guldgrävarna kom i rätt tid.
I början fanns det mycket guld i vattendragen, men eftersom guldgrävarna var så många hade de snart letat reda på det guld som var lättast att hitta. År 1850 var guldet som amatörer kunde hitta nästan slut. Nu krävdes svårare metoder, som att gräva djupt. Man ledde om hela floder för att komma åt guldet på botten. År 1851 hade guldgrävarna även börjat spränga i berg efter guld.
Svårhittat guld
Guldletarna som kom sent tjänade nästan ingenting, och förlorade ofta det lilla de hade.
Besvikelsen ledde till fientligheter. Amerikaner såg hur människor från alla världens hörn la vantarna på det guld som de tyckte var deras. För att avskräcka lycksökare utifrån införde man år 1850 en särskild skatt för utländska guldgrävare.
San Francisco blomstrar
Kalifornien gynnades av att man hittade guld där, men det var staden San Francisco som tog hem de största vinsterna.
San Francisco blev guldrushens huvudstad. Här byggdes vägar, kyrkor och skolor. Jordbruket växte eftersom alla nyinflyttade människor behövde mat. För många blev faktiskt jordbruket den bästa affären under guldrushen. Även om guldet tog slut stannade människorna som behövde mat kvar.
Miljön skadas
När guldet blev svårare att hitta använde man mer förstörande metoder för att komma åt det. Miljön skadades svårt. Många av gruvorna släppte ut gift, och än i dag är det farligt höga
halter av bland annat kvicksilver i fisk.
Indianerna offrades för guldet
De många människorna som kom till Kalifornien trängde ut indianerna från sina jaktmarker.
Alla indianstammar i området utrotades. Gruvarbetarna hade tagit över indianernas jaktmarker, så de som lyckades överleva kulorna dog av svält.
Och även om stammarnas byar inte attackerades direkt, så dödade slam och
kemikalier från gruvdriften fiskar och andra djur som var viktiga. Bönderna la beslag på mark för att odla mat åt gruvarbetarna, vilket gjorde läget ännu sämre för urfolken.
Meningslös lag
Synen på indianerna var grym och hjärtlös. Gruvarbetarna betraktade dem inte som människor, utan som ett hot.
År 1850 antog Kalifornien en lag som skulle skydda urfolken, men i själva verket gav den nybyggare tillstånd att i stort sett förslava dem, adoptera deras barn och hindra alla indianer att vittna mot de vita nybyggarna.
Urfolken drabbades hårt när de vita försökte skapa sig ett bättre liv.