Davy Crockett
Var Davy Crockett verkligen vildmarkens kung? Kanske inte, men han blev ändå en levande legend.
Var Davy Crockett verkligen hela vildmarkens kung?
David ”Davy” Crockett levde verkligen ett händelsrikt liv. Under olika perioder var han jägare och stigfinnare i vildmarken, politiker och soldat, och han hade en färgstark personlighet. Men hans berömmelse medan han ännu levde och långt efter hans död beror inte bara på vad han åstadkom. Skrönorna som han berättade om sig själv – och uppmuntrade andra att hitta på – gjorde honom till en folkhjälte och en levande legend. Än i dag, när historikerna har tagit reda på många fakta om Davy, föredrar hans beundrare att tro på sagorna om honom.
Davy föddes år 1786 i en delstat som inte längre finns i USA: utbrytarterritoriet Franklin som tidigare hade ingått i North Carolina. Davys far John hörde till dem som kämpade för att Franklin officiellt skulle erkännas som USA:s 14:e delstat. Kampen var dock inte framgångsrik och när Davy var 11 år gammal hade Franklin införlivats med den nybildade delstaten Tennessee. Men de politiska intrigerna som måste ha stötts och blötts hemma hos familjen Crockett gjorde starkt intryck på det femte av John och Rebecca Crocketts nio barn.
I 20 års tid, innan Davy själv började ägna sig åt politik, fyllde han sitt liv med äventyr – en del var självvalda, andra ofrivilliga. Hans familj drabbades av ekonomiska problem när han var barn, så han tvingades börja arbeta när han var 12 år. Hans första jobb var som cowboy när han var med om att driva en boskapshjord i drygt 64 mil till Virginia, och han gjorde flera liknande färder under tonårstiden, men han utbildade sig också till hattmakare i fyra år.
Arbetet hjälpte till att betala pappa Johns skulder, men år 1802 befriade fadern honom från den förpliktelsen, och för första gången stod Davy på egna ben. Två äktenskap och en hel rad barn följde, och han fick ett visst rykte som björnjägare när han skaffade kött åt nybyggarna i närheten. Men år 1813 var längtan efter nya äventyr så stark att han lämnade familjen och tog värvning i general Andrew Jacksons trupper för att delta i kriget mot creekfolket. Han var dock bara engagerad som spanare och deltog aldrig i något av de stora slagen.
Den militära karriären gav honom mer respekt i hemstaden i Tennessee när han hade återvänt till gården. Han blev vald till fredsdomare år 1817.
Han hade aldrig läst en lagbok och bara gått i skolan sporadiskt, men hans hemvävda klokhet och sunda förnuft när han fattade beslut i brottsfall gjorde honom populär, och inga av hans domslut överklagades.
Han fortsatte sin karriär. År 1818, när han ogillade de övriga kandidaterna, lyckades han efter en framgångsrik kampanj bli vald till överstelöjtnant för det lokala lantvärnet. Han tjänstgjorde bara i några år, men fortsatte att kalla sig ”överste” under resten av livet. Han blev också en tongivande lokalpolitiker och bidrog till beslutsfattande om stadens
angelägenheter och fastställde gränsdragningar. År 1821 beslöt han sig för att ställa upp i valet till Tennessees lagstiftande församling; under valkampanjen visade han för första gången sin skicklighet i att berätta skrönor och började bli känd i vidare kretsar.
På lokala möten vann han åhörarnas gunst med sin vältalighet och enligt vissa genom att muta folk med gratis sprit. Det berättas om hur han först höll tal och sedan bjöd hela publiken till någon närbelägen bar för att de inte skulle stanna kvar och lyssna på nästa kandidats anförande. Det berättades allt fler märkliga historier om honom.
En populär episod handlar om när han slog vad med en bartender om att alla i baren skulle få dricka gratis om han lyckades skjuta en tvättbjörn, vilket han också gjorde. Sedan lyckades han vinna samma vad om igen, genom att helt enkelt smuggla in samma tvättbjörn och visa upp den för den enfaldige bartendern. Vid ett annat tillfälle stal han tydligen sin politiska motståndares anteckningar och höll dennes tal innan mannen själv hade hunnit göra det. Han påstod också att hans leende var så bländande att det kunde bedöva en tvättbjörn, vilket gjorde att han inte behövde skjuta den, och att hans rykte som tvättbjörnsjägare kom av att han en gång hade blivit lurad av en slug tvättbjörn och sedan svurit att aldrig låta samma sak hända igen.
Den godmodige, underhållande mannen blev populär bland väljarna. Han kom in i delstatens lagstiftande församling år 1823 och vald till kongressen år 1827. Den obildade och råbarkade vildmarksmannen var en udda figur i det snobbiga Washington.
År 1831 blev en satirisk teaterpjäs, The Lion Of The West, en stor succé i i New York. Huvudpersonen, Nimrod Wildfire, var helt klart en karikatyr av Crockett, men i stället för att bli förolämpad tog Crockett till sig den roliga karaktären och populariteten som följde med den. Fakta och diktning smälte samman i det allmänna medvetandet. Det var Nimrod Wildfire som bar en mössa av tvättbjörnsskinn; Crockett hade nog aldrig en sådan. Ändå avbildades han med den i populärkulturen. Bilden överlever än idag. Crockett skrev med författaren Thomas Chilton år 1834 en självbiografi med titeln A Narrative Of The Life Of David Crockett Of The State Of Tennessee. I följetonger och billiga böcker utgavs också fabulerade historier om hans äventyr och hans skicklighet som jägare och militär, och han reste runt och höll föredrag. Men det handlade inte om att han ville blåsa upp sig själv eller överdriva sina egna bedrifter.
Skillnaden mellan Crocketts skrönor och till exempel Buffalo Bills är att Crockett hade glimten i ögat och drog historier som ingen kunde tro på. Han hade seglat på en alligators rygg uppför Niagarafallen, vadat över Mississippi och hoppat över Ohio-floden; han hade ridit på en blixt och brutit svansen av Halleys komet. Han hade till och med tänt sin pipa på solens glöd. Trots att (eller kanske just för att) han var så känd var han inte populär i kongressen. Han var något av en frifräsare, och hans hårdnackade motstånd mot lagen om tvångsförflyttning och försvar av vanliga människors rättigheter mot starka affärsintressen ogillades av kollegor och motståndare. Han skaffade sig politiska fiender och fick inte igenom ett enda
lagförslag. Washington brydde sig knappast om att behandla urbefolkningen rättvist eller att lagstifta för de fattigas bästa. Andrew Jackson, USA:s sjunde president, blev alltmer frustrerad över denne okonventionelle kongressledamot och Crockett blev i sin tur besviken på den man som han en gång hade tjänstgjort under i kriget mot creek-folket.
Crockett besegrades slutligen i valet 1835, efter att ha suttit i två perioder. Han var rastlös, pank och slut som politiker och började söka efter nya möjligheter. Han hittade dem västerut: i Texas fanns det milsvida marker som vem som helst kunde lägga vantarna på och spänningarna mellan USA och Mexiko ökade.
När han väl kom till Texas kröp kriget med Mexiko allt närmare och Crockett ville spela en politisk roll i det sammanhanget. Han svor trohetseden till Texas provisoriska regering, gav sig åter ut på kampanjresa (den här gången med en beväpnad eskort) och höll sina sedvanliga brandtal.
När han gjorde halt i San Antonio med en grupp beridna frivilliga fick han befälet över garnisonen där. Den 23 februari 1836 överrumplades garnisonen av den mexikanska armén, som leddes av general Antonio Lopez de Santa Anna. Stationen i Alamo i San Antonio belägrades och bombarderades i 13 dygn med artilleri innan mexikanerna stormade den. Efter 90 minuters strider var alla försvarare i Alamo döda, inklusive Crockett.
Crockett levde vidare i populärkulturen. En teaterpjäs, Davy Crockett eller Be Sure You’re Right, Then Go Ahead (en av hans kända repliker) sattes upp i New York 1872 och var populär ända tills huvudrollsinnehavaren Frank Mayo dog år 1896. En tv-serie av Disney orsakade Crockettfeber på 1950-talet. Signaturmelodin blev en miljonsäljare och efterfrågan på leksaker med Crockett-tema och mössor av tvättbjörnsskinn var enorm. 5 000 mössor om dagen såldes och priset på tvättbjörnssvansar steg med 2 000 procent. John Wayne spelade Crockett i storfilmen The Alamo år 1960, och Billy Bob Thornton gjorde samma roll på film år 2004.
181 år efter Davy Crocketts våldsamma död minns vi den mytiska personen bättre än den verkliga. Han skulle säkert ha blivit förtjust över det.