Färden längs Oregonleden
Journalisten och politikern Horace Greeley yttrade de berömda orden ”Res västerut, unge man.” Han visste inte vilken mödosam och farlig resa han förespråkade.
Den farliga och mödosamma resan för alla som ville västerut.
Oregonleden är ett kännemärke för Vilda västern. Från 1830-talets mitt och tills den första transkontinentala järnvägen stod färdig år 1869 användes den av ungefär 400 000 människor och försköt i snabb takt USA:s gräns åt väster. Det började med leriga stigar där man bara kunde ta sig fram till fots och växte till ett nätverk av vagnsspår, skjutshåll, befästningar och städer som länkade samman flera stater i Mellanvästern.
Leden började i Missouri och när den var som mest trafikerad knöt den ihop Iowa, Kansas, Nebraska, Colorado, Wyoming, Utah, Idaho och Oregon med Kalifornien, där den bland annat anslöt till samfärdsleden California Trail. En del av dagens huvudvägar följer fortfarande vissa avsnitt av Oregonleden.
Från början användes leden av stigfinnare och jägare. Under sin blomstringstid användes den av forskningsresande, bönder, jägare, stigfinnare, nybyggare, missionärer och affärsmän, varav många hoppades på ett nytt liv och drömde om att bli rika. Vad de än sökte efter så var det dock ofta död och tragedier som blev deras lott.
Vissa kom fram till resmålet och blev till och med välbeställda. Andra kom fram, men överlevde bara resan med knapp nöd, medan andra gav upp sina ursprungliga planer och slog sig ner någonstans längs vägen. För resten var det bara döden som väntade. Fientliga urinvånare, svält, laglösa och olyckshändelser gjorde att gravar kantade Oregonleden som om de varit milstolpar.
1843 års ”stora utvandring” markerade en höjdpunkt då ungefär 1 000 personer gav sig av i en konvoj av prärievagnar. När de kom till Fort
Hall i Idaho sade deras vägledare att vägen inte längre var framkomlig för vagnar utan att de måste använda rid- och lastdjur. Resenärernas talesman Marcus Whitman höll inte med. Han och många andra nybyggare menade att man kunde ta sig fram med vagnarna. Om nödvändigt fick man röja i skogen och jämna ut marken medan man färdades. Whitman och hans åsiktsfränder hade rätt.
De lyckades bana sig väg genom Oregons skogklädda Blue Mountains innan de nådde Mount Hood, som då var omöjligt att ta sig över. De tog sig runt berget, skickade vagnarna nedför Columbiafloden och förde djuren genom Lolo-passet. Nästan alla resenärerna kom fram till Willamette Valley i oktober 1843. Nu hade Oregonleden blivit verklighet.
Mormonerna var en av de största grupperna som använde leden. De strömmade i tusental samman för att leva som en enhetlig grupp. Tidiga mormonnybyggare skulle leta reda på gynnsamma platser, bygga gårdar och stugor för att kunna ta emot sina bröder när de anlände. Mormonerna kom från alla
håll i USA, under ledning av Brigham Young, och de valde Salt Lake Valley i Utah som sitt högkvarter. Men vissa mormoner slog sig ner på andra platser. En av dem, affärsinnehavaren och tidningsmannen Samuel Brannan, stannade i Kalifornien och kom att bli orsaken till att trafiken på leden ökade kraftigt. Det var i hans tidning California Star som den avgörande upptäckten av guld publicerades.
1848 års guldrush i Kalifornien var en annan orsak till stark trafik. Med så stora mängder guld som tycktes vara fritt tillgängligt reste människor från hela världen dit för att söka lyckan. De som kom från Europa och inte ville göra den farliga resan runt Kap Horn eller via Panama använde Oregonleden. Med alla vilda skrönor som spreds, om att det fanns så mycket guld att man kunde plocka upp det från flodstränder och bäckar, sökte sig tusentals människor till Kalifornien. ”Guldfebern” visade sig vara mer smittsam än till och med kolera.
År 1849 drabbades USA av koleran. Tusentals dog under färden västerut mellan 1849 och 1855. Nebraska och Wyoming blev det sista vilorummet för många som sökte framgång och lycka, och omärkta gravar låg i ett pärlband längs vägen.
Resenärerna måste ha mat, vatten och transportmedel. Som transportmedel användes hästar, mulor, oxar och vagnar. Mulor var inte alltid samarbetsvilliga, särskilt när de måste bära 45 kilo packning uppför branta backar och över vassa klippor. Hästar och oxar behövde skos. Vagnarna måste kunna repareras på vägen, och man behövde ha med reservdelar och verktyg.
Vatten fick man söka upp på vägen, och det var ibland svårt att hitta floder, sjöar och bäckar med rent dricksvatten och vatten som dög till matlagning. Man visste inte mycket om vattenburna sjukdomar, grundläggande hygien och sanitära förhållanden, så kolera var ett ständigt överhängande hot.
Maten var nödtorftig. Man kunde köpa kött före avfärden och jaga under resan, där det fanns vilt. Hårda skorpor, salt fläsk, bönor, torkad frukt, inlagda grönsaker, bröd och ris var baskosten. För att göra dieten mindre ensidig kompletterade man den med socker, te, kaffe, torkade grönsaker och små mängder kryddor och lönnsirap. Om en kolonn av prärievagnar försvann eller skingrades på grund av till exempel attacker från de lokala stammarna riskerade hela vagnkolonner att drabbas av svält ute på prärien. Vägvisare var därför viktiga och kunde ta rejält betalt för sina tjänster.
Att ha rätt klädsel var viktigt. Man behövde varma plagg för kall väderlek, flera par stövlar (eftersom två eller till och med tre par slets ut på vägen), vapen för jakt och skydd, tält och sängkläder, ljus och lyktor, böcker, papper och pennor för att skriva dagbok och rapporter från resan, extra läder och verktyg för att reparera sadlar, seltyg och stövlar, tvål att tvätta sig med och så vidare. Tobak var populärt att röka och bra att ha som bytesvara när man mötte vänligt sinnad lokalbefolkning och andra resenärer. Kokkärl behövdes också. Ju mer saker som ansågs vara nödvändiga, desto fler vagnar och mulor behövdes för att transportera dem.
Många dumpade sina tillhörigheter om de inte kunde lagas eller om de inte hade möjlighet att frakta dem vidare. Om en vagn blev ohjälpligt skadad tog man ur lasten och fördelade den på andra vagnar och lastdjur. Om det inte fanns någon plats lämnade man sakerna vid vägkanten. Många rotade i förråden i övergivna vagnar, och ”den som spar han har” och ”den
som hittade det får behålla det” blev regler som gällde under den långa färden västerut. En faktor var mer än något annat till hjälp eller hinder för resenärerna – pengar. Butiker, vagnar, djur, vapen, proviant och vägledare måste man betala för, om man inte kunde byta till sig dem. När efterfrågan ökade steg priserna. Grupper av resenärer lade ofta sina pengar i en pott för att betala nödvändiga kostnader, och resten förvarade man i en skattkista. Det räckte inte alltid. Lokalbefolkningen kunde överfalla och ta med sig allt från en konvoj av prärievagnar. Kriminella kunde också försöka råna dem, eftersom lagens representanter var fåtaliga eller helt frånvarande på många platser.
I likhet med Ponnyexpressen blev Oregonleden alltmer föråldrad när den transkontinentala järnvägen byggdes. Det var plågsamt, farligt och dyrt att färdas längs vägen. Resan från öst- till västkusten kostade mindre, den var trygg, snabb och mindre obekväm. En sträcka som tog åtta månader om man reste längs Oregonleden tillryggalades på åtta dagar med tåget, vanligtvis utan att man smittades av kolera, blev rånad av laglösa eller skalperad av lokala stammar.
När tågen från öster och väster möttes vid järnvägsknuten i Promontory Summit, Utah, blev Oregonleden i stort sett helt övergiven. När järnvägen växte fram grundades små och stora städer längs linjerna där de resande kunde stanna och fortsätta resan i relativ trygghet om de ville. De gamla vandringslederna behövdes inte längre.
På 1870-talet var Oregonleden ett minne blott. Järnvägen och diligenserna hade ersatt de täckta vagnarna och mulorna. Hela 21 000 av de omkring 400 000 personer som färdades på leden dog. Men trots de primitiva förhållandena öppnade Oregonleden vägen västerut.