Kannibaler i Vilda västern
Läs den sanna skräckhistorien om överlevande och upptäck hur utvandrarna i Donner-gruppen kunde bli människoätare.
Det avskyvärda sättet som Donner och hans reskamrater överlevde vildmarken.
Detta är berättelsen om hur jakten på den amerikanska drömmen förvandlades till en enda stor mardröm, och en påminnelse om att det fanns mörka sidor hos lycksökarna som drog västerut. 170 år efter det att Donner-gruppen gav sig av från Springfield, Illinois, skrämmer och fascinerar deras berättelse oss fortfarande. Hur kunde 89 män, kvinnor och barn drabbas av ett så grymt öde?
Allt började med hoppet om ett bättre liv i västern. Gruppens mål var Kalifornien, som nybyggaren och den blivande markexploatören Lansfor W. Hastings utmålade som möjligheternas och överflödets land. Hastings hade stora drömmar om att åstadkomma storverk i Kalifornien, men han behövde arbetskraft. År 1845 gav han ut The Emigrants’ Guide To Oregon And California, där han beskrev en rutt till gruppens mål via det som kom att kallas ”Hastings genväg”.
År 1846 gav sig ett stort antal nybyggare iväg västerut. James Frazier Reed drevs av utsikten att få nya affärsmöjligheter och ett bättre klimat för hans hustru Margaret, som hade kronisk huvudvärk. George Donner och hans familj var veteranutvandrare. Gruppen lämnade Springfield den 14 april, sent på säsongen för att ta sig västerut, men de utgjorde en imponerande syn tack vare Reeds ståtliga prärievagn i två etage, som kallades ”nybyggarpalatsvagnen”. Den 19 maj hade de anslutit sig till överste William Russells konvoj med 50 prärievagnar och fler skulle tillkomma under de följande dagarna. I juni lämnade Russell gruppen och Lilburn Boggs tog befälet. Gruppen
skulle snart splittras, men det berodde inte på ledarskapet utan på grund av Lansford Hastings och hans genväg.
När Boggs konvoj kom till Fort Laramie den 27 juni stötte de på James Clyman – en erfaren resenär som just hade rest österut tillsammans med Hastings – och han varnade Reed och hans reskamrater. Vägen var svårframkomlig även till fots, och att försöka färdas med vagnar där skulle vara otroligt farligt, förklarade han. Reed struntade i hans varning och litade på Hastings och hans rekommenderade genväg till slutmålet.
Vid Independence Rock fanns ett brev från gruppens vägledare som bad dem att möta honom i Fort Bridger. Reed-Donner-gruppen skildes alltså från Boggs konvoj den 20 juli. Nu måste gruppen välja en ledare, och de valde Donner i stället för den högfärdige och dominante Reed som många av medresenärerna ogillade. När de kom fram till Fort Bridger upptäckte de att Hastings redan hade gett sig iväg, men han hade lämnat instruktioner åt dem. De vilade i fyra dagar och utförde nödvändiga reparationer innan de gav sig av i hans spår.
Först verkade Clymans varning överdriven. Sällskapet tog sig fram utan problem och i god fart. Men den 6 augusti fick de ett meddelande från Hastings vid Echo Canyon i Utah. Han skrev att deras planerade väg var ”oframkomlig” och att han hade gett sig av för att söka efter en annan väg. Reed och två andra letade reda på Hastings, som pekade ut en alternativ rutt men vägrade följa med Reed och hans män tillbaka.
Hastings nya väg genom Wasatch Mountains var otroligt mödosam. Nybyggarna måste röja vägen framför vagnarna genom buskskog och stenblock, och provianten var på väg att ta slut när de kom till en öken. I slutet av augusti hittade sällskapet ett nytt meddelande från Hastings, en skrynklig lapp där de uppmanades att följa honom genom Stora Saltöknen under vad han beskrev som en två dygn lång och mödosam resa. När nybyggarna bunkrade upp vatten och hö inför nästa stora prövning visste de att de hade rest för långt för att kunna vända om.
Att resa genom saltöknen var närmast outhärdligt. På dagen förvandlade solens hetta saltet till slam och vagnshjulen sjönk ända ner till naven. Vattnet tog slut den tredje dagen, och samma natt förlorade Reed sina oxar; djuren hade blivit galna av brist på vatten och flytt sin väg.
Det tog fem dagar för Donner-gruppen att komma till andra sidan av saltöknen. Då hade de förlorat 36 kreatur och fyra vagnar. Efter en veckas återhämtning gav de sig av igen den 8 september. De skickade Charles Stanton och William McCutchen till Sutter’s Fort när de förstod att de hade för lite mat för att klara sig till Kalifornien.
Den 26 september hittade de Humboldt trail – den ursprungliga, säkra vägen som de hade blivit tillrådda att ta. Hastings genväg hade förlängt deras resväg med 20 mil och kostat dem utrustning, boskap och inte minst tid. Snön var på väg och slitningarna i gruppen ökade. Den 5 oktober kom en urladdning när Reed försökte sätta stopp för ett slagsmål mellan en av sina egna män och Graves kusk John Snyder. Snyder blev rasande och slog Reed med sin piska. Innan han hunnit slå till igen högg Reed honom i bröstet med en kniv.
Nybyggarna såg Snyder stappla ett par steg innan han föll ihop och dog, och de anklagade nu Reed för mord. När Margaret bad för hans liv stötte gruppen ut honom och tvingade honom att rida bort från sin hustru och sina barn. En dag senare vräktes en
”För varje misslyckande blev stämningen alltmer tryckt och provianten minskade stadigt.”
äldre herre, Mr Hardkoop, från Lewis Kesebergs vagn och kunde inte hålla jämna steg med vagnarna, utan lämnades vid vägkanten. I mitten av oktober hade paiute-folket upptäckt de kämpande nybyggarna och slaktade deras oxar.
Till sist hade gruppen lite tur när Charles Stanton kom ridande omkring den 25 oktober med proviant och två miwoker som vägvisare, Luis och Salvador. När de fick ny proviant började resenärerna diskutera om de skulle ta en vilopaus, men när George Donner skar sig i handen medan han tillverkade en ny hjulaxel till sin vagn påmindes de om hur utlämnade de var. De fortsatte och stannade över natten vid Truckee Lake vid bergssidan, och då började det snöa. De var nu ett dygn försenade.
Nästa dag försökte de ta sig upp till bergstoppen, men de hejdades av ett 1,5 meter djupt snötäcke. En natt uppe på berget fick dem att vända om för att söka skydd vid sjön igen. De måste slå läger över vintern och vädret blev bara värre. Deras hyddor gav inte mycket skydd mot kylan. Taken var av djurhudar som senare skulle bli deras föda. Gruppen väntade på att vädret skulle bli bättre, så att de kunde försöka ta sig över berget. Dagarna gick och de insåg att vagnarna inte skulle klara resan. Den 12 november gjorde de ett första försök att ta sig vidare till fots men fick vända om. För varje misslyckande blev stämningen alltmer tryckt och provianten minskade stadigt.
Den 16 december passade 17 personer på att utnyttja att det var vackert väder. De tillverkade improviserade snöskor för att ta sig genom bergspasset.
Efter bara några dagar hamnade de i trångmål. Charles Stanton, den som hade räddat gruppen en
gång tidigare, insåg att han inte orkade hålla tempot och bad sina kamrater att fortsätta utan honom. Det sista man såg av honom var att han satt och rökte.
Den 24 december insåg de hur förtvivlad situationen var. De var vilse, provianten var slut och stormen började igen. De drog lott om vem som skulle bli dödad, men ingen kunde förmå sig att döda förloraren, Patrick Dolan. Två dagar senare var fyra av dem döda och gruppen förföll till kannibalism men undvek att äta upp familjemedlemmar. Maten tog snabbt slut och William Foster föreslog att de skulle döda Luis och Salvador. William Eddy blev förfärad och berättade för de båda miwokerna vad Foster sagt. De försvann och hittades döende efter ungefär tio dagar, då Foster genomförde sin ursprungliga plan.
Den 12 januari kom gruppen till miwokernas läger. Invånarna blev skrämda av de utmärglade figurerna som dök upp bland träden. Miwokerna gav dem så mycket mat som de kunde avvara, och med deras hjälp släpade Eddy sig vidare och nådde till sist fram till Johnson’s Ranch, en ödsligt belägen gård utanför Sacramento. En räddningsexpedition organiserades och lyckades hitta de överlevande från dödslägret den 17 januari. Äntligen var deras prövningar slut.
Under tiden blev Donner-gruppen vid Truckee Lake alltmer förtvivlad. Patrick Breen skrev att han bad till Gud på juldagen men att vädret inte blev bättre. De kämpade för att samla in föda och jaga, och djurhudar blev basingrediensen i deras måltider. Medan gruppen vid Forlorn Hope räddades överlevde allt färre av dem som befann sig vid sjön. Döden fanns överallt och stormen vägrade bedarra. Men en räddningskår var på väg. När det mexikanskamerikanska kriget äntligen var slut kunde Reed och McCutchen samla ihop mannar, och de lämnade
San Francisco den 7 februari. Bara två dagar senare skrev Breen: ”Pikes barn är i stort sett dött. Milt hos Murphys orkar inte ta sig ur sängen. Keyburg går aldrig upp; han säger att han inte klarar det. John (Breen, Patricks son) gav sig iväg i dag för att begrava mrs Eddy och hennes barn.”
Räddarna kom fram först den 19 februari. Daniel Rhoads skrev att han ropade en hälsning och att han mötte en kvinna i snön som följdes av andra som pulsade fram emot dem. ”De var utmärglade av hunger”, skrev han, ”och jag kommer aldrig att glömma vilken fasansfull, spöklik syn de utgjorde. Den första kvinnan talade med ihålig röst, mycket upphetsad, och sade: ’Kommer ni från Kalifornien eller från himlen?’”
De delade försiktigt ut små matportioner och bestämde sig för att ta med 23 av nybyggarna och lämna kvar 21, som fick räddas senare. Hungern i lägret förvärrades under deras frånvaro. Breen skrev i sin dagbok i slutet av februari: ”I går sade mrs Murphy att hon trodde att hon skulle börja med
”Fyra var döda; de andra förföll till kannibalism. De undvek att äta upp sina egna familjemedlemmar. Maten tog snabbt slut.”
Milton och äta upp honom. Jag tror inte att hon har gjort det än; det är djupt oroande.”
James Reed deltog i den andra räddningsexpeditionen som kom till sjön den 1 mars. Murphys stuga var en mardrömsliknande röra av sjukdom, galenskap och kannibalism. Samma scener upprepades i Donnerlägret, där resterna av Jacob Donners kropp visade att sällskapet hade livnärt sig på honom.
17 emigranter räddades ur helvetet, och fem lämnades kvar, men en våldsam snöstorm strandsatte gruppen. Unge Isaac Donner dog och Marys fötter var så svårt frostbitna att hon somnade med dem inne i elden. Familjerna Breen och Graves vägrade fortsätta, men James Reed kämpade vidare. Han mötte William Foster och William Eddy som var på väg tillbaka till sjön i sällskap med John Stark, för att rädda sina familjer. De tog med sig fyra av Reeds män och stötte 11 överlevande som satt kring en eldgrop en bit från de fasansfulla lämningarna av kannibalism. Foster och Eddy tog med sig två män och fortsatte, medan de båda andra tog varsitt barn och återvände. I en hjältemodig insats lyfte John Stark upp två barn och så mycket proviant som han kunde bära och ledde de 11 personerna i säkerhet.
När Foster och Eddy kom fram den 14 mars var det för sent att rädda deras barn. De gav sig av till Bear Valley med fyra ungdomar och fyra vuxna. Thomasen Donner valde att stanna kvar hos sin man George, som inte kunde resa på grund av långt framskriden kallbrand. Även Lewis Keseberg stannade. Det skulle ta ytterligare en månad innan en ny räddningsexpedition kom till dem.
George Donner dog till sist i slutet av mars, och då hade Thomasen gett sig av till Lewis Kesebergs stuga. Det finns olika uppgifter om hur hennes liv slutade, men när Keseberg till sist upptäcktes var hans skjul fullt av halvätna kroppar efter döda reskamrater, däribland mrs Donner. Räddarna lämnade platsen med Keseberg den 21 april, och han kom till Sutter’s Fort en dryg vecka senare. Skräckhistorierna från ”kanniballägret” chockade nationen och plågade de överlevande för resten av livet. De blev ett varnande exempel för alla nybyggare. Virginia Reed skrev: ”Ta aldrig genvägar och skynda er så mycket ni bara kan.”