”Frivilliga” krigsfångar
Chiricahua-apacherna – män, kvinnor och barn – kapitulerade till USA:s armé på villkor att de efter att ha varit krigsfångar under två år skulle tillåtas återvända till sitt eget land. Detta skedde år 1886. De överenskomna två åren förvandlades till osannolika 27 år. Apacherna hölls kvar mot sin vilja; inga anklagelser riktades mot dem och de hade ingen chans att försvara sig i en domstol.
I fängelset behandlades apacherna fruktansvärt illa. När de första 75 fångarna kom till Fort Marion i Florida sade fängelsechefen att det bara fanns plats för 75 till. Ändå skickades sammanlagt 502 apacher dit. Sedan tog man några män och pojkar till en ö, där de fick fånga och tillaga fisk för att livnära de övriga. För apacherna var det tabu att äta fisk, ändå fick de främst fisk att äta.
När de hade varit i Fort Marion i åtta år fattade kongressen beslut om att flytta chiricahua-apacherna till Fort Sill i Oklahoma, som låg i den lokala befolkningens territorium. De var fortfarande fångar, men general Nelson Miles besökte dem och förklarade att detta numera var deras permanenta hem.
Den amerikanska senaten försökte befria chiricahua-apacherna från deras status som fångar och ge dem markområden i Fort Sill, men representanthuset förhindrade detta. Fångarna måste vänta ända till år 1913 innan de fick sin frihet tillbaka.