Plötsligt inser jag att jag lajvar innerstadsbo

Jag hatar att handla i livsmedelsbutiker jag aldrig varit i. Det är en utsatt situation för att alla kan se att jag inte vet var mjölken står. ”Hon är inte härifrån”, tror jag att de tänker. Från en byggnad på våning fem på Gärdet har man utsikt över innerstaden. Blåbussarna hörs från Valhallavägen och prydliga hundar flanerar ledigt. Det är Röda linjen, fast mot Ropsten. Jag är från Röda linjen, fast mot Norsborg. Jag har alltid varit stolt över det, var jag kommer ifrån. Först lyckligt invaggad i Skärholmslunken. Sen är det kontrasten i tonåren när man bor på tunnelbanan och alltid känner en gard släppa när fötterna landar på perrongen i Skäris.

Nu bor jag på Gärdet. Det är ordnat, tyst och lugnt. Jag är egentligen inget av dom sakerna. Så när jag styr stegen från Ica i Fältöversten, genom parken och allén, inser jag – jag lajvar innerstadsbo.

En kompis sa till mig att jag lider av marginalkonflikt. Att jag tenderar att tänka - ortenbo vs. innerstadsbo. Ja, det kanske jag gör. Men ibland orkar jag inte bry mig. Ibland är det lättare att inte se nyanser.

Man får 1500 kronor i böter om man plockar en ros i Thessinparken. Jag vill plocka rosorna, kasta dem i fontänen och skratta åt det välvårdade lilla livet på Gärdet. Och så vill jag se saker i onyans, lägga mina fötter på perrongen i Skäris, släppa garden och sluta lajva.

Fast ändå inte. Jag ska inte ljuga. Jag gillar livet på Gärdet, fastän det stör mig. Jag stör mig, på mig. Jag vill kapa rosor, samtidigt vill jag promenera förbi dom i långsam uppskattning, möta en typiskt för stan, distanserad men sökande blick och le ett sånt leende där man pressar ihop läpparna och nickar lite.