JE SUIS CHARLIE

Jag kommer ihåg första gången jag köpte Charlie Hebdo. Det var i juli 1992 och jag var student på juridiska fakulteten. Vid denna tid var det obligatoriskt att prenumerera på Le Monde. Även om vi hade begränsade resurser började jag prenumerera på två tidningar från och med terminens början i september. Jag kände att jag behövde båda två. Den satiriska pressen, bitande och vass, tycktes mig lika viktig för att utveckla det kritiska sinne som den advokat jag i framtiden skulle bli kunde behöva. Varje vecka skrattade jag ihjäl mig åt tidningens omslag.

Charlie Hebdo var en verkligt engagerad tidning, kanske den enda som gjorde radikala ställningstaganden i en desillusionerad och konventionell värld, den som Le Monde återspeglade. En verkligt kritisk röst som var häpnadsväckande skojig.

Jag kommer också ihåg affären med Muhammedkarikatyrerna, rättsprocessen, spänningen på justitiedepartementet, de ändlösa debatterna om rätten att skratta åt allt. Fanatismen lämnade för sin del ingen plats åt någon som helst frihet. Det fanns på den tiden idioter som hävdade att man inte borde driva med religionerna, inte med Gud, inte med de troende, inte med identiteter, att de var heliga och borde respekteras. Hur är det möjligt att man inte inser att bara att ställa en sådan fråga innebär att ge efter för intoleransen? Man kan endast skratta åt det som är heligt. Det var i detta ögonblick som jag kände i vilken grad Charlie Hebdo deltog i en strid i upplysningens tecken. I det sekulariserade Frankrike, upplysningens land, de mänskliga rättigheternas och medborgarnas land där kyrkan och staten är skilda åt sedan mer än 300 år, är hädelse inte ett brott. I Frankrike har man rätt att rita allt, inklusive profeten Muhammed. Medlemmarna av Charlie Hebdos redaktion utplånades onsdagen den 7 januari 2015. Det är första gången i världshistorien som man mördat en tidningsredaktion. På Charlie Hebdo fanns det inga grupperingar. Varje deltagare hade sitt utrymme. Man talade om sidor för tecknarna och om ord för journalisterna. Redaktionsmötena var egentligen ursäkter för att dricka och äta. Var och en kom med vin och charkuterier. Man hade roligt. Alla tecknade. Ibland ersattes teckningarna som man skulle utvärdera med teckningarna från mötena. Man röstade om den bästa teckningen för omslaget. Vid lunchtid gick man till fots till bistron Les petites Canailles, där ett bord alltid fanns reser- verat. Där avslutades mötet med skratt och kommentarer till den senaste tidens händelser. Denna lilla bistro var egentligen deras andra kontor.

Killarna på Charlie tyckte om gastronomi. Samlingen kulinariska krönikor, ”Nudlar nu igen”, av Pierre Desprogres illustrerades helt och hållet av Charb, Wolinski och Cabu. Teckningarna är pikanta, roliga, oväntade. Men dessa teckningar speglar framför allt deras passion för gott rött vin, för inbakad paté och för goda rätter med sås. Förresten sade Charb (Stéphane Charbonnier) till hälften allvarligt och till hälften skämtsamt: ”Såsen är vårt bröds själ. Och kolesterolet är vår nations lidande. Låt oss aldrig glömma det.”

Däremot tyckte de inte om den mozzarella som finns att tillgå i snabbköpen, och det lät de oss veta på samma roliga vis: ”Mozzarella är ämnat att behaga alla människor, men ingen tycker om det. Det smakar ingenting. Mozzarella är egentligen ett stycke ingenting som stelnat.”

Gérard Descrambe, vinodlare, var vän med Wolinski och Cabu sedan mer än 40 år ( båda var 80 år när de mördades), och det var inget konstigt med det. Där han bodde i Saint-Emilion, i ett av de mest prestigefyllda områdena i Bordeaux, gick han över till ekologisk produktion 1954. En verklig upplysningsman, en galning. Nästan lika galen som Charlie Hebdo, som 2002 gick i spetsen för att personer av samma kön skulle kunna gifta sig. Gérard tillverkade alltså inte bara ekologiskt vin, en styggelse på de klassiska Bordeaux-markerna ännu i våra dagar, utan dessutom ett gott vin, och för att göra det etter värre föreställde inte etiketterna vackra slott med gyllene bokstäver, utan han hade bett medarbetarna på Charlie Hebdo att teckna dem med den bitande humor som var deras anda.

När allt kommer omkring var ju Cabu, som mina föräldrar menar är av samma generation som de och som jag menar är av samma som jag, född i Chalos-en-Champagne.