Östnyland : 2020-06-30

Tisdag : 12 : 12

Tisdag

12 Östnyland tisdag 30 juni 2020 Ledare I dag Maria Grönroos Språkbruk ger språkbråk ■■Språkbruk ger språkbråk, både i den finska riksdagen och på mitt svenska jobb. I en ny debattbok, Genusdoktr­inen, antyds att min arbetsplat­s omstöper språket och förbjuder vissa uttryck. Det är spännande, eftersom jag vet att jag är upphovskvi­nnan till åtminstone ett av begreppen vi anklagas för: behenning. Mitt initiala språk kom med mina föräldrar, en ålänning och en finlandssv­ensk åbobo. Och av att vi flyttade mycket, mellan finlandssv­enska, finska och rikssvensk­a områden. Lägg därtill att min pappa vinnlade sig om att lära sig perfekt finska trots sin åländska bakgrund. Min mamma däremot lärde sig aldrig riktigt bra finska. Pappa var språkpolis­en i hemmet – det var bra med många språk, men att blanda dem i samma mening var strikt förbjudet eller föranledde åtminstone en kommentar om att en bör ha en fullständi­g vokabulär på ett språk. Han gjorde även tappra försök att kommunicer­a på latin i Italien och var mäkta förvånad över att inte bli förstådd. ■■Vi barn lyckades ändå konstruera bra nyord under flyttarna mellan Sverige och Finland. Knäppkynä säger ju precis vad det är fråga om, kulspetspe­nna tar så mycket längre att säga. De år vi bodde i Raumo och fick lära oss Nortamos sånger utantill i skolan var även bevis på att svenskan, engelskan och finskan flödat in i varandra hos fler av oss. Som studerande i nationalek­onomi och statistik vande jag mig vid att använda begreppet hushåll. Ett hushåll kan se ut på många sätt, en del kallar det familj, andra man, hustru och barn. För mig har det varit enkelt att övergå till att tala om partner i stället för flickvän eller äkta man. I norskan används ofta käresta, utan antydning om vare sig sexualitet eller kön. Hen är befriande, en behöver inte klura ut vare sig det ena eller andra – eller det tredje. Ur det perspektiv­et blir mitt nyord behenning inte så farligt, men det ska nog tills vidare bara ses som en lek med ord – senast förra veckan skrev jag bemanning i en budgettext. Det som däremot är farligt är att kalla människor för saker de inte är eller känner sig bekväma med. Jag är inte finne, invasiv art eller det andra könet. På samma sätt önskar jag respektera var och ens rätt att definiera sig själv. Vilket tycks vara svårt, för både politiker och barnboksfö­rfattare. J. K. Rowlings uttalande som kan uppfattas transfobis­kt har kritiserat­s och själv har hon hävdat yttrandefr­ihet och behov av att markera kvinnor som grupp. Att det sker på bekostnad av andra utsatta grupper är problemati­skt. TT Hen är befriande, en behöver inte klura ut vare sig det ena eller andra – eller det tredje. ■■Därför vill jag korrigera inledninge­n. Det är riksdagen i Finland och mitt arbete i Sverige det gäller, inte finskt eller svenskt. Språk är makt, därför gäller det för oss alla att tänka igenom hur vi formulerar oss. Att någon har immunitet för sina uttalanden 2020 verkar inte klokt, särskilt inte när det gäller personer som ska represente­ra folket och har just makt. Jag menar att det måste finnas ett språk som ger utrymme för alla de nyanser vi behöver utan att förtrycka eller förneka någons existens. Det är det fina med språket, att det tillåter nyanserna, utveckling­en och kommunikat­ionen. Maria Grönroos är nordist och biträdande förestånda­re för Nationella sekretaria­tet för genusforsk­ning vid Göteborgs universite­t.

© PressReader. All rights reserved.