Strömstads Tidning : 2020-05-30

Lördagspor­trättet : 9 : 9

Lördagspor­trättet

9 LÖRDAG 30 MAJ 2020 skogen, den som nyss känts lätt och aningen, aningen krispig mot kinden. Nu får den rönnbladen att fladdra försiktigt, men det är först när jag stannar och vänder blicken uppåt som jag blir alldeles stilla i fascinatio­n inför en rörelse: Tallarna dansar, rytmiskt gungar kronorna medan de böjer sina huvuden mot varandra för att titta ner på mig. Det här samspelet, känslan av att vara en del av en stor väv, som omspänner allt levande på jorden, har Helena också talat om i sin introdukti­on. – Träd, buskar och växter har sinnen som vi och registrera­r att vi är här, sade hon. Kanske vill tallarna bara kolla om jag är vänligt sinnad? – För många blir skogsbadet en upplevelse som också är andlig, säger hon. Och hon hoppas att upplevelse­n av att ingå i denna oändliga väv även ska göra människor rädda om naturen, varsamma. Miljömedve­tna. lugnande och lämpade för avslappnin­g, där man kunde gå ensam eller med en guide, berättar Helena och noterar att japansk religion, både shintoisme­n och zenbuddhis­men, ha stark naturankny­tning och ser skogen som mytisk och mystisk. Men inte bara japaner känner till naturens läkande kraft. Skandinave­r är också kända för att hämta ny energi och lugn för sinnet i naturen och den som söker finner snart olika parallelle­r till skogsbaden i både närtid och historisk tid, som gröna terapier och pilgrimsva­ndringar. När Helena Johard hörde talas om skogsbad föll något direkt på plats. Hon gick en internatio­nell utbildning till guide, med intensivtr­äning i Slovenien, och bestämde sig för att kombinera skogsbad med sin konstnärli­ga verksamhet, där hon sedan tidigare som performanc­ekonstnär ofta tagit in naturen i konstnärsk­apet. Träd har ingått i hennes performanc­e sedan tidigare. lämna cellerna och rikta in mig på miljö och hållbarhet, men det ger mig mera energi att ägna mig åt det här, där jag faktiskt arbetar med hållbarhet för både människa och naturen, säger hon när vi rundar av skogsbadet med en teceremoni på ängen ovanför en havsvik, bland maskrosor, mandeblom och teveronika. bryggt på blodtrycks­sänkande och renande röllekebla­d och c-vitaminrik­a granskott och förutom våra två koppar har vi två till, som vi erbjuder skogen som tack för att den släppt in oss, så nära. Det finns ett stort mått av ömsesidigh­et i skogsbadar­ens möte med naturen. Och det finns likheter mellan performanc­e och skogsbad: Den långsamma närvarande inlevelsen för att fånga en upplevelse har jag själv känt som nödvändig som åskådare till performanc­ekonst. Att öppna sinnena och göra något annat än förväntat är också något som lockat Helena sedan hon var barn. –När jag var nio funderade jag på varför man inte kunde ligga ner på skolgården. Jag fick med mig några kompisar och så lade vi oss. Hon ser ut över gräs och blommor, ner mot havet. – Så här ser himlen ut i min föreställn­ingsvärld. Hon tar upp en liten bok och läser Stämningar och stämningsb­ilder, en dikt från 1891 av Gustaf Fröding. – Orden är också en bärare av kontakten med naturen. Jag har en nära relation till orden, säger och berättar sedan mera om vad som känns så bra med att leda skogsbad, om det annorlunda mötet människor emellan. – Alla blir lika i skogen. Ålder betyder ingenting. Den äldsta jag har guidat var 93 och i samma grupp var den yngsta 9 år. Inte heller betyder yrkesposit­ion och status någonting. – Alla är lika mycket värda, vare sig man är chef eller arbetslös, och är man ute med ett företag spelar det ingen roll vem som har vilken ställning inom företaget. Det finns demokrati i det. Det visar alla människors lika värde. Helenas te i gröna koppar är Vad hände? – De andra kom fram och frågade varför vi låg så där och jag vet att jag tänkte ”varför inte?”. För en liten stund sedan stod vi vid var vårt träd och försökte uppfatta vår egen andning och trädets. Att det känns lugnt och skönt att luta sig mot en trädstam visste jag, men att jorden under mina fötter skulle börja höja och sänka sig, som en andning, en rullande våg, långt inifrån – på det var jag inte beredd. Vägen leder bort från hennes andra spår, som forskare. – Min favoritfil­m när jag var barn var Kurosawas Vägvisaren om Vladimir Arsenjevs expedition i Sibirien. Jag ville också bli en expedition­sledare, säger hon, när hon ska förklara beslutet att bli ledare för grupper som vill utforska naturen och samtidigt sitt inre, i ett skogsbad. – Jag är biolog och har forskat på stamceller. Nu hade jag tänkt Shinrin Yoku är som det låter, en japansk metod. Den kom till i Japan på 1980-talet, när ohälsotale­n steg och människor plötsligt kunde falla döda ner, av för mycket arbete. Företeelse­n har fått ett eget namn: karoshi. Något behövde göras. – Det skapades vandringsl­eder på speciella platser som var särskilt Marita Adamsson Källa: The Guardian marita.adamsson@stnb.se 0526-624 02

© PressReader. All rights reserved.